Robert Pollard blir mer och mer obskyr och Jeff Magnum, prata inte ens om honom, det är 13 år sedan han gjorde In The Aeroplane Over The Sea och sedan dess har man inte hört ett smack, om man räknar bort lite bulgarisk folkmusik. Och det gör man ju gärna. Och vad sysslar Paul Westerberg med? Varför ger folk inte ut hans musik längre? Har han tröttnat på att behandlas som luft?

Det är sorgligt att musik i rakt nedstigande led från Big Star och Alex Chilton aldrig uppmärksammas som den bör. Bara en massa skottar och Posies som gör det mest uppenbara och spelar powerpop med alldeles för hög mysfaktor.

Patrik Backlund kommer från Östersund, bor i Umeå och ger ut den här skivan helt själv. Typiskt. Han är den ende i världen, känns det som just nu i alla fall, som har en psykisk länk till såväl Neutral Milk Hotel, Guided by Voices och Roky Ericksons vilda 70-talsskivor, de han gjorde med The Aliens och låtar som It’s A Cold Night For Aligators, Click Your Fingers Applauding the Play och I Have Always Been Here Before. Det är en speciell sorts popkänsla. En bredd och övertygelse om att det här med rock inte bara är en bra idé, utan något helt livsviktigt. Jag har aldrig hört det i en svensk innan, och de gånger jag hört det på utrikiska har det varit galna människor som gör något helt självklart. Det borde passa alla. Vad är det för fel på er? Varför måste Patrik ge ut den här klassikern på egen hand?

Patrik Backlund Is An Arsonist är ett modernt mästerverk. Han tänker komma hem till er och spela tills ni fattar. Ni kan lita på det.

Mattias Alkberg