Patrik Backlund Is An Arsonist

Mina grymma vänner på Ny Våg säljer nu min LP! Billigare än tidigare även. Det finns inte så många kvar so go nuts. Klicka på bilden för länk.

Liverecension från Gamla Tingshuset i Östersund.
Skivrecension från Norrbottens-Kuriren.

Norrbottens-Kuriren har en artikel idag.
Jämtlänningen Patrik Backlund har i dagarna släppt sitt debutalbum Patrik Backlund is an arsonist. Eller debut-LP kanske man ska säga. Den släpps nämligen enbart som limiterad vinylutgåva i 300 exemplar.

- Det är trist att vara lättillgänglig. Folk i branschen frågar bara när det kommer ut på streaming-tjänster. Det tycker jag är så jävla trist. Jag tycker man ska låta dem som verkligen vill ha musiken få den först. Och då i ett riktigt bra format.

Han är 25 år gammal, minst sagt kompromisslös, independent och konstant pank. Skivinspelningen har skett enligt DIY-modellen i Östersund. Man märker snabbt vad Patrik är för slags person. Han är av den sällsynta sorten, en tänkande människa. En artist som inte bara vill synas och stå på scen. I sann ”jag mot resten av världen”-anda ställer han sig kritisk till den allmänna synen på hela musikindustrin:

Skev världsbild
- Kissie skrev i sin blogg, på sin sämsta jävla svenska, att hon var emot att det bara går att lyssna fem gånger i månaden på samma låt, med den största gratisstreamingtjänsten på nätet. Det är oförståeligt och hemskt. Det är en skev världsbild. Jag är emot att folk gnisslar över att betala 50 kronor i månaden för att få konstant tillgång till i princip all musik i hela världen. Tänk att det är sådant som provocerar folk. Martin Hanberg (sångare i Vapnet och Hospitalet) skrev en superbra krönika om låten We used to wait av Arcade Fire, som handlar om det där. Att man väntade på saker förr i tiden. Det var en klar fördel.

Östersundscenen
- Det gjorde att man uppskattade till exempel musik. Alla är inte ute efter att sälja sig själva. Även om man lagt ned alla sina pengar och all sin själ på att få ihop en skiva.
Patrik bor numera i Umeå men tillhör det som man brukar kalla för Östersundscenen. I rakt nedstigande led från Säkert!, Vapnet och Popterror:

Alla har flyttat
- De är grymma människor, men jag är inte som de. Då menar jag inte att jag är bättre än dem heller. Vad är ens Östersundscenen? Jag tycker inte att den finns. Om den gör det, så är det bara jag som tillhör den. Alla har ju flyttat därifrån inklusive jag själv, men jag spelade i alla fall in plattan där. Plus att allting handlar om att vara i den miljön. Ända från att jag var tre år gammal.

Vad handlar texterna om, mer specifikt?
- Det är någonting jag inte vill prata om. Exakt vad jag menar med texter och så där. Jag bygger upp lyrik lite kryptiskt för att kunna sjunga om det som ligger väldigt nära hjärtat. Liksom, om avgörande händelser i mitt liv. Men en del fraser är naturligtvis raka. En mening som kommer åter flera gånger på skivan är Home is where I slept last night. Det handlar lite om att bryta sig loss från ett sammanhang man inte vill tillhöra – och göra sig sin egen familj. Men jag tycker man får lyssna själv för att bilda sig en egen uppfattning.

Magnus Ekelund
——————-

Västerbottens Kuriren
Västerbottens Folkblad

Popgeni. Betyg: 5
Mordbrännare är guld värda. I alla fall när de likt Patrik Backlund kan sätta eld på popmusik på det här helt magnifika sättet. Fast egentligen är det lika mycket rock eller indie med sylvassa och granna låtar som bara slår undan fötterna med sin omedelbarhet. ”I.A.A.” är nio låtar som aldrig ber om ursäkt. De tränger sig helt enkelt på så där underbart övertygande som bara de bästa melodierna kan göra. Mattias Alkbergs klockrena hyllningen till Patrik på hans hemsida säger det mesta. Där drar han eleganta paraleller till band som Big Star, Guided ByVoices, Paul Westerberg, Yranaktuella The Posies och Roky Erickson under sin tid med The Aliens, Neutral Milk Hotel och en massa skotska band som fortfarande vårdar konsten att spela pop med en hel del rock i baksätet. Han avslutar med att kalla ”Is An Arsonist” för ett modernt mästerverk. Jag behövde bara ett par, tre genomspelningar för att inse att han talade sanning. ”Is An Arsonist” är nio låtar helt euforisk och bedårande pop med klockren varierad hårdhet i den musikaliska lacken.

Jag lyfter mentalt och blir varm inombords när jag hör omtumlade saker som ”Rope”, ”Living Room Fire”, ”Don´t Wait Up For Me” och ”Outspoken And Plain”. Men egentligen är det här en platta som ska spelas hela vägen från inledningen med ”Run Son Run” till avslutande ”Seesaw” för att förstå hur stor den är. Även om Patrik bor i Umeå, där det blir releaseparty för albumet i kväll, så är det en rakt igenom jämtländsk produkt. Inspelat i Studio Talkback mellan maj och december 2009 med lysande trummisen Emil Karlsson och fint körande Anna Johnsson (Anaugh Conda &The Hartmans) som excellent komplement till Patrik och hemliga Sommarkatten på övriga instrument. Patrik och ”katten” står också för produktionen och har format något som har få likheter på den svenska musikscenen, förutom kusinen Grande Roses då. Redan på min årsbästalista och jag är så förbaskat nöjd att jag också har försäkrat mig om ett av de 300 vinylexemplaren som pressats. Gör det du också genom att gå in på patrikbacklund.com och beställ innan det är för sent.
Det är ju ett modernt mästerverk.

Björn Bostrand
——————-

Västerbottens Folkblad. Betyg: 4
Det talas ibland om artister som drivs av ett inre tvång, som ger ut skivor för att de måste. Men det är i regel en sanning med modifikation: sådana prydliga ord används oftast av musikkritiker som vill ge ett romantiskt skimmer kring den produkt de skriver om.
I fallet Patrik Backlund hyser jag däremot inga tvivel om att det verkligen handlar om oförfalskad hängivenhet. Det krävs inte många sekunders lyssning på den egenutgivna ”Patrik Backlund is an arsonist” för att den förevigade viljestyrkan ska ruska om mig i grunden. Den påträngande sångstilen, den oborstade rockigheten och den solklara popsensibiliteten bottnar i något som inte kan kallas för annat än djupaste passion. Och vem kan motstå något sådant?
HENRIK LÅNG
——————-

ÖstersundsPosten. Betyg: 4
Patrik Backlund har humor. Om det är något som står ut från de gånger jag träffat honom så är det hans breda flin. Lite galet, nästan. Som Jokern i Batman. ”Home is where I slept last night, it does not have a living room fire” sjunger han lakoniskt på ”Living Room Fire” och det är en bit humor ganska utsökt biten av melankoli. För även om ”Patrik Backlund Is an Arsonist” är ett i stora drag ganska vemodigt album rent textmässigt så vägs det alltid upp av Backlunds komiska kvaliteter.

Den klassiska formeln ”deppade texter + peppad musik = guld”, senast öppet uttalad av Oskar Linnros under fjolsommarens intervjuer, är här också allestädes närvarande. Att förtvivlat skrika ut sitt hjärta till bländande pop- och rockarrangemang som konstant stiger uppåt. Folk har gjort det för evigt. Patrik Backlund gör det. Publiken på konserterna kommer att göra det. Åtminstone de allra längst fram. Avslutande ”Seesaw” är en sådan låt som börjar som en virvel någonstans långt ner och växer till en tromb – där inne rusar det och när det är över står man med luggen fastklistrad mot svettlackad panna. Ett finare betyg än så går inte att ge.

Petter Arbman